Hackkycklingarnas historia

Det var i den här kaninburen i Hägerstensåsen i Stockholms sydvästra kant allt började 1992. Egentligen är det inte riktigt sant, för det började redan året innan med att Kronblom och Christer (se Laget) körde tvånudd på en liten skogsplan i Hammarbyhöjden.

Idén föddes att bilda ett fotbollslag. Den ursprungliga tanken var att laget skulle bli en hemvist för vilsna själar från Linköping som nu bodde i Stockholm. Rätt snart fick Hackkycklingarna rucka på sitt sociala patos, det fanns helt enkelt inte tillräckligt med namnkunniga Linköpingsfotbollsspelare i Stockholm. De skrev om stadgarna och betalade dyrt för ett par stockholmare och även en skåning slank med på ett hörn.

Första året spelade Hackkycklingarna i div 9 för Kamratlag, men rätt snart började de avancera i det godtyckliga Korpssystemet. Så här ser deras resa ut i de tuffa Korpserierna:

Som synes en rätt imponerande vandring och meritlista. Få som har följt dem från allra första början trodde väl att de skulle nå så långt som de har gjort! Kanske beror de enorma framgångarna på psykologisk taktik. Förutom att Hackkycklingarna höll på att bli uteslutna (se nedan) ur Korpenfamiljen innan de ens hade blivit upptagna däri så har de försökt odla myten om sig själva som Underdogs.

Genom att aldrig bära en unison dräkt (officiellt är den svart) utan komma i urtvättade grådaskiga t-shirts har de hoppats på motståndarnas underskattning, men väl med spelet igång så tar Hackkisarna kommandot med överraskningstaktik.

Jeppe testar frisparksvarianter Coach analyserar matchen i halvtid för Eurosport

Göran i en avgörande kamp om bollen, En vanlig syn i Hackkycklingarnas matcher -
Magnus avvaktar i bakgrunden. motståndarmålvakten får vittja buren. Just i
denna match blev det elva gånger. Pingisresultat 11-0


Nu när de har varit med ett tag så är detta ingen medicin som biter längre, de flesta känner till deras sjaviga stil. Även domarna har gett upp. Det fanns en tid när de krävde att Hackkycklingarna skulle ha nummer på tröjorna, det fixade Hackkisarna med frystejp som släppte efter ett par minuter när tröjorna hade blivit fuktiga av svett. Till nästa match kom de utan siffror och ingen domare brydde sig längre.

Hackkycklingarnas naturliga färg är svart, nåja grådaskig i alla fall, en annan färgdräkt som annars ligger dem varmt om hjärtat är gul/ brun, men eftersom det är svårt att hitta tröjor till alla fortsätter de i sina vanliga tröjor.

Det fanns en säsong - 1995 - när de försökte bli unisona. Alla i laget köptes sig en rosa lycratröja på H&M. De blev hala som ålar och slank igenom motståndarnas försvar och vann serien. Trots vinsten kände dem sig obekväma i lycran, så till året därpå återvände de till sina insvettade svarta.

Hade Korpen bifallit Hackkycklingarnas första namnförslag hade Hackkisarna aldrig funnits, istället skulle motståndarna ha fått möta - Poliopojkarna. Detta namn godkände inte Korpen, det fanns dem som skulle kunna ta illa upp! Hackkycklingarna protesterade och menade att alla i laget såg ut som om de hade haft polio. Laget bestod då mest av smala seniga f d långlöpare. Vilket de också fått höra av besvikna och besgrade motståndare.

- Ni är ju inga fotbollsspelare, ni är ju ett gäng terränglöpare som springer sönder motståndarna!

Surt sa räven...
När Hackkycklingarna blev nekade Poliopojkarna försökte de med De Spetälska (de var rätt svårmodiga på den tiden!). Nu härsknade Korpen till :

- Ett dåligt namn till och ni är uteslutna
Så löd deras dom över förslag nummer två. Det var med en viss nervositet och en stor lättnad Hackisarna mottog godkännandet av namnet Hackkycklingarna. Återstod sedan bara avspark! Men det är en annan historia.